Månadens personlighet – februari

Månadens personlighet är Sivert Sibban Jonsson! Före detta fälttävlansryttare, numera tränare och fotograf med ett öga för hästar. Genom linsen fångar han adrenalinet, pulsen och hästens själ – resultatet blir fantastiska bilder! Läs intervjun!

Yrke: Fältsäljare och tränare samt fotokonstnär.
Utbildning: B-Tränare
Bor: Gift och bor på gård i öra utanför Ljung
Hemsida: www.sibban.com
Instagram: Artbysibban

Hur och när startade ditt hästintresse?
Jag började ganska sent i livet med att på mellanstadiet prova på ridning i skolan där dom hade ”sia ridning”. Efter det fick jag en termin i julklapp på Clarebergs Ridskola av min mamma. Sedan gick det ganska fort tills jag hade egen häst och började och tävla.

Du har ridit fälttävlan och är nu själv B-tränare, samt fotograferar mycket ute på tävlingsbanorna. Vad är det med just fälttävlan som fascinerar dig?
Jag har ridit 2 YR EM med ett lagsilver och 2 Senior EM med ett lagsilver samt VM -98. Jag har när jag var mindre provat både Fotboll, Friidrott, Handboll och Tennis, och det finns nog inte många sporter utan motor som har den adrenalinkänsla / kicken som terrängmomentet ger. Fälttävlan är en sport som ser fantastiskt lätt ut när någon är väldigt duktig och det ser helt omöjligt ut när allt inte går enligt plan.

När man tränat tillräckligt bra och är väl förberedd så blir man ett med hästen.

Om du såg genom en lins, hur skulle framtidens ryttare vara?
Jag tror att man måste träna och coacha våra kommande ryttare att bli ännu mer kloka och ödmjuka när dom rider och tävlar. Man får aldrig lov att göra det för svårt för hästen, Det ÄR vår skyldighet att inte utsätta våra tränings- och tävlingsvänner för alltför svåra uppgifter.

Många gånger är ryttarna för snabba ut på tävlingsbanorna då dom istället skulle vara hemma och fila noggrannare på grunderna. Vi måste alla bli känsligare och mer lyhörda för dom signaler (det språk) som hästen visar för oss. ”Less is more” är ibland guld värt. Hästar och banor utvecklas hela tiden och det gör att ryttarna också måste träna sig för att hänga med i utvecklingen.

Om man tar mitt fotande så gjorde jag nog ca:10 timmar om dagen dom första 5 åren på vardagar och så mycket det gick på helger och ledig tid med att träna på att fota och sedan redigera…. Sedan göra om samma sak och försöka bli bättre.

Vad är det mest för typ av träningar du har – hoppning, dressyr, terräng?
Jag har nästan uteslutande hoppning och terräng. Det finns tränare som kan lära ut dressyr bättre än mig och där måste vi vara ödmjuka och se till att ge våra elever bästa möjliga förutsättningar att utvecklas mer. Här hemma är det valet inte så svårt då min fru är fantastiskt duktig på dressyr.

Om vi går in mer på fotandet – hur länge har fotointresset funnits hos dig?
Jag skadade mig i slutet av mitt tävlande och efter några år så saknade jag adrenalinet och närheten av fälttävlan. Jag köpte en kamera 2010 och hade nog bilden ganska klar för mig om vad jag ville med fotandet.

Vilka slags bilder är mest intressant att jobba med, och varför?
Hästar, adrenalin, mjukhet i det hårda, det hårda i det mjuka, detaljer, talande bilder.

Jag hade 2016 en utställning på Abecita Konstmuseum i Borås där jag visade mycket av det jag älskar att få fram. En Tavla/bild skall tala…. Ge flera budskap… och när du trodde att du sett allt så hittar du mer..

Jag har betydligt lättare för att ta en bild där ryttaren inte är med… utan bara hästen… dessa fina mjuka ögon som ställer upp på att bli ridna och visar i kroppsspråket att dom är helt fantastiska på alla vis, vilka varma själar dom har. Ryttarna är ju som sagt mest i vägen för bilden. Tittar man på bilder där hästens och ryttarens uttryck och ögon syns tillsammans så är det först i dom högre klasserna och ett fåtal ryttare och hästar som ser ut som en gemensam enhet. Återigen, vi måste börja tänka till och vara ”ett med våran häst” betydligt mer.

Jag har även gjort en del tavlor till företag där fokus legat på detaljer av deras verksamhet. Mycket uppskattat och roligt.

När du fotar olika ritter på en tävlingsplats, finns då ditt ”tränaröga” med och betraktar ekipagen utifrån det perspektivet? Eller ligger allt fokus på den konstnärliga biten och att få bra bilder?
Vi använder kamera och film väldigt mycket i vår träning hemma där vi lägger mycket vikt på detaljer. Om man t.ex. fotar på tävling så läser man ju givet av häst och ryttare i kameran hela tiden. Jag har fått många bra bilder för att man har erfarenheten att se signaler innan ryttaren oftast känner dom.

Var hämtar du ny fotoinspiration? Tar den någonsin slut?
Jag tittar väldigt mycket på bilder. Alla former och typer av bilder. Det tar 13 millisekunder, eller 0,013 sekunder, för en människa att identifiera en bild. Det finns rön som menar att människan kan uppfatta 75 bilder per sekund. DÄR har du inspirationen, i dagens snabba, stressade strömning av medier… Hur tar man en bild som får folk att stanna upp i sitt scrollande, stannar upp, går tillbaka och fastnar i bilden och sedan förhoppningsvis får en reaktion?
Det var t.ex. ganska många olika reaktioner på konstutställningen jag hade. Skratt, gråt och tårar, gåshud, rysningar m.m.

Där ligger mycket i vad som inspirerar mig. – Att beröra..

Om man vill boka in dig för ett fotojobb, hur går man då tillväga?
Om man vill ta konstbilder/tavlor på sin verksamhet eller sina djur så är det bästa att ringa eller ännu bättre skicka sms eller maila. Hästägare kan gå samman ett gäng och göra en fotosession en dag för att hålla nere kostnaderna.

Varmt Välkomna!