Den lodräta sitsen

I den lodräta sitsen ska man kunna dra en lodrät linje mellan ryttarens axel, höft och häl. Detta är den sits som krävs för att ryttaren ska kunna ge rätt hjälper.

 

Om ryttaren sitter korrekt och avspänt, blir även hästen avspänd och mottaglig för ryttarens hjälper.  Men inte bara en avspänd sits utan också avspänd och mjuk hjälpgivning från ryttaren, krävs för att få hästen avspänd och lydig. Är man själv spänd och hård i sin ridning, blir resultatet hos hästen det samma.

Ryttaren måste sitta mitt över hästen och följa med i rörelserna. Båda ryttarens sittben måste belastas lika. Ett vanligt fel är att ryttaren t.ex på volten viker sig i midjan och då inte sitter mitt över hästen längre utan hamnar snett och hästen blir så ojämnt belastad.

Är ryttaren spänd, hindras hästens ryggverksamhet och då kan hästen inte arbeta i rätt form. Är ryttaren istället för avslappnad får sitsen ingen stabilitet, vilket också hindrar hästen från att arbeta rätt.

Det gäller att vara stabil i bålen och mjukt spänna sina muskler i magen och korsryggen och sedan slappna av igen. Samtidigt är man avspänd i sätet och låren, så att man kommer ner djupare i sadeln och följer med i hästens rörelser. Att knipa med låren eller knäna bidrar till en spänd ryttare som inte kommer ner i sadeln. Underskänkeln får inte heller knipa men ska heller inte fladdra, utan mjukt ligga intill hästen så stilla som möjligt. Hälen ska hållas lågt, som en följd av att knäet sänks. Låter man hälen fjädra neråt i takt med hästens rörelser får man också en avspänd skänkel, till skillnad från om man tvingar ner hälen i ett onaturligt läge.

Överkroppen ska hållas upprätt och stilla. Armbågarna ska ligga intill kroppen, för att tygelhjälperna ska bli korrekta. Om armbågarna vinklas utåt och fladdrar, blir ryttarens hand spänd. Tänk ”stäng armhålorna” och armbågarna hamnar genast på plats.

Axlarna ska vara något tillbakadragna men ska samtidigt hållas avspända och vilja sänkas neråt, som om de bär en tyngd. Uppåtdragna axlar blir spända och bidrar till att hela ryttarens sits blir spänd.

Tummen ska vara högsta punkten på handen för att tygelhjälperna ska vara korrekta. Om handen läggs omkull, kan ryttaren inte längre arbeta med handlederna i sina tygeltag utan måste nästan använda hela armen. Handen ska vara stilla och oberoende av ryttarens sits.

sitssofia

Under lättridning inverkar man bara med skänkeln i vartannat steg, då man sitter ner. Det är därför viktigt att man sitter ner i rätt ögonblick, då hästen sätter ner inner bak och ytter fram. Detta kallas för att man sitter på rätt diagonal, eller rätt nedsittningsben. Lite slarvigt har detta fått förkortningen ”rätt sittben”, vilket är helt felaktigt, då ryttarens sittben är något helt annat. Läs mer om den lodräta sitsen här.

Att sitta på rätt diagonal innebär då att man inverkar, driver, hästens inre bakben framåt så att hästen sätter det längre inunder sig. Sitter man på fel diagonal, sitter man ner då hästen är på väg at lyfta upp det inre bakbenet, vilket gör att det ”trycks ner” igen och steget blir då kortare.

På rakt spår spelar det ingen roll vilken diagonal man sitter på. Men när man rider ut och travar mycket är det viktigt att ändå byta diagonal då och då, för att alla ben ska belastas lika mycket. När man rider på ridbanan är det såklart också viktigt att byta varv och diagonal ofta.

Vanliga sitsfel

Om skänkeln hamnar framför den lodräta linjen, och axlarna bakom linjen, sitter ryttaren i bakvikt och blir hängande i handen. Detta kallas för stolsits, då det kan liknas med sättet man sitter på en stol med benen framför sig. Ryttaren kan aldrig vara helt avspänd och följsam med denna sits, då både sätet och skänklarna spänns.

Hängsits kallar man sitsen då ryttarens axlar hamnar framför den lodräta linjen. Skänklarna hamnar då ofta för långt bak och sittbenen lättar från sadeln. Detta leder även ofta till att handen sänks för mycket och blir spänd.

På böjt spår är det viktigt att ryttaren följer hästen genom att flytta sätet något åt det håll hästen går. Ett vanligt fel är att ryttaren istället viker sig i sidan, vilket gör att vikten förskjuts ännu mer utåt. Då sitter inte ryttaren längre mitt över hästen. utan hamnar snett och för mycket mot yttersidan. Se filmen nedan!